Tisdag morgon

Det märks att jag har kommit ner mer i varv, känner mig inte alls lika stressad OM det inte är nåt jag ska göra.. Då går jag på helvarv....
Och jag måste verkligen träna på mitt tålamod.. har jag bestämt mig för nåt så vill jag att det ska ske på en gång och det funkar ju inte så... :)
Skulle hämta ett vitrinskåp o måla om det men det blev inte av för han var för trött och jag blev jätte irriterad, för det här var nåt som jag ville... det vet han nog inte om.. :)
Som sagt, mitt tålamod är inte det bästa :)
I torsdags var jag på VC o träffade Samverkansteamet, tänkte först avboka eftersom jag hade sån ångest men blev nyfiken på vad de hade att säga så jag tog mig dit i alla fall...
Vi pratade om mitt liv och hur jag mår, även de som jag aldrig hade träffat innan såg på mig hur jag glittrar i ögonen och hörde på mig hur motiverad jag är för att få ett ännu bättre liv..
Vi bestämde att när lillan har kommit in på dagis och inskolningen är klar så ska jag komma ut i arbetslivet igen efter 5 år... Jag har ju fortfarande min diagnos kvar och har än idag svår ångest plus wiplashskadan som gör att jag inte kan arbeta heltid.
Dom sa det i torsdags oxå att det inte finns en chans just nu eller de närmaste månaderna att jag kan jobba heltid eftersom jag fortfarande har så mycket runt omkring.
Gillar inte alls när folk säger till mig att jag inte klarar vissa saker, det gör mig ännu mer motiverad till att bevisa motsatsen.
Men det får ta den tid det tar.. Nu när man ska börja arbeta igen så är det helt på mina villkor och det känns bra... Jag bestämmer tider, hur många dagar i veckan jag vill arbeta..
De sa även till mig att jag borde sätta igång med träningen, det är oxå en sak som jag ska börja med när lillan går på dagis, då ska jag börja träna på gym :) för att träna min nacke och rygg.
De tyckte att fram till dess skulle jag börja på mitt löpband :) det var praktiskt taget en order eftersom min mentala och psykiska hälsa skulle bli mycket bättre...

Idag mår jag bra, trodde inte att det skulle va så lätt att bli av med mitt beroende när det gäller mitt .. Jag var fruktansvärt beroende av honom och vad han tyckte, tänkte, ville, försökte anpassa hela mitt liv efter honom. Försökte tom bli den han ville att jag skulle bli bara för att han skulle älska mig men jag lyckades inte ...
När jag ser tillbaka på det livet så var det inte bra... När jag var på mitt första möte i torsdags morse (hade träffat den ena tidigare, några år innan pga de stora barnen) så fick jag höra att även de hade sina aningar om att jag inte mådde bra i relationen.. Det har vart ganska uppenbart i flera år och det är många som har reagerat, tyvärr...
Men hon sa att jag verkligen lyser och glittrar i ögonen jämfört med åren tidigare :)
Nu är det bra, vi har kommit överens om umgänge och vi är vänner. <3

Jag får väl ställa mig på bandet så länge jag orkar, minst 20 min :) för att öka tiden efter hand...
Det var änna längesen jag tränade.. suck...

Ha en underbar dag....

Måndag

Funderar lite på det här med bekanta och vänner!

De närmaste vännerna vet ju vad jag har gått igenom, hur tufft jag har haft det, att jag har haft många motgångar, hur det har påverkat mig psykiskt.
Jag har tagit mig ur den mörka tunneln där jag aldrig såg ljuset men fortsatte o kämpa för mig och mina barn, även om allt kändes hopplöst.
Nu när man börjar må bra och känna lycka varje dag när man vaknar upp verkar det som att de inte kan dela min lycka.
Det tycker jag är tråkigt. Jag menar det är klart att man förändras, man har ju inte samma dåliga självförtroende och självkänsla längre, man håller inte bara med för att det inte ska bli konflikt.
Ska de stöta bort mig då? Säga att jag inte är samma person längre?
Va har de för rätt att säga så?
Jag kan säga som så här.. de sk vänner som inte delar min lycka och min förändring har ingenting att göra i mitt liv, de är inte nåra riktiga vänner..
Ledsen att behöva säga så men det är fakta, tänker inte tänka på deras bästa när det faktiskt nu handlar om mig och mina barn och ingen annan..

Släpper jag in nån i mitt liv så är det för att jag behöver andra bekanta, det innebär inte att jag glömmer bort de som en gång stod mig nära.
Och om jag släpper in nån som får mig att tänka annorlunda på nåt än innan är det bara för att jag bygger upp en mur.
Just nu finns det en... som stöttar mig och får mig att må bra i mig själv..
Nä vi har ingen relation och det kommer vi aldrig ha heller, jag har inte tid med det. För jag arbetar just nu mycket med mig själv och mina barn..
Det är många samtal, känslor mm som måste bearbetas innan man inleder en relation.

Nu blir det att städa lägenheten för vi väntar besök kl 15

Ha en underbar dag i kylan :)

Oj oj oj

Uppdatering!

Det har hänt så mycket sen senaste uppdateringen.. Allt har ju inte vart positivt men börjar vända.
Fast jag fick ju bakslag igår tyvärr.. ;( men det var bara att gråta en skvätt och sen resa sig igen med huvudet högt :)

Det blev så illa i mitt liv att jag o flickorna hamnade på ett boende. Där jag sakta men säkert hittade tillbaka till mig själv o fick den hjälp jag behövde för att inse att det inte är mitt fel, jag kan inte ta ansvar för någon annans handlingar o ord.
Har fortfarande väldigt mycket att arbeta med men huvudsaken är att ingen kan ta mina positiva tankar ifrån mig längre.
Jag och flickorna har flyttat till en lägenhet o vi storm trivs :)
Relationen är helt över, har vart det ett bra tag nu och jag mår bra av det, jag sörjer inte.
Sakta men säkert kommer jag in i ett socialt liv, igen efter 6 år...
Jag kommer ha väldigt svårt att lita på folk och jag släpper inte in vem som helst, igen.
Träffade ju en snubbe, helt jävla underbar var han.. han gav mig jätte många komplimanger och han fick mig att känna mig speciell.. det har inte jag känt mig på flera år.. allt detta han sa kommer jag leva på länge, han fick mig även att känna att jag var värd en massa...
Vi pratar inte längre med varandra men det skiter jag i .. han fick mig att känna saker som gör att det blir lättare för mig att ändra inställning till mig själv o bilden av mig själv :)
Tack C <3

Jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv ännu mer, har gjort vad jag har vart tvungen till o nu ska jag även göra det för min skull...
Ska börja med träningen igen.. finally :) så nu blir det träning och nyttig mat...
Tror det skulle göra mig gott att träna, för det mentala och det psykiska eller vad  tror ni??
Ska bygga upp mitt självförtroende o självkänsla till max.. alla negativa tankar ska bort...
Nu blir det att investera i lite nya träningskläder.. o på torsdag ska jag till vårdcentralen o då kommer jag ta upp det där med att träna på gym.. eftersom jag är wiplashskadad o har min diagnos så får jag bra pris..
Träning för nacken o kropp plus att man lär känna nya folk :)
Just det , ska ju även till samverkansteamet.. nu händer det grejer i mitt liv..

Ha en underbar kväll :)