17 Januari o fredag

Har funderat lite på det där med Första kärleken.
Är ju medveten om det är den kommer alltid vara speciell o allt det där men det finns ju även ett ordspråk som lyder " gammal kärlek rostar aldrig"
Stämmer det?
Ibland när man pratar med folk om just första kärleken så får man höra att man glömmer den aldrig. Det finns vissa som söker efter likheter i den kommande partnern..
Det finns även såna som än idag älskar sin första kärlek..
Då börjar jag relatera till mig själv o min första kärlek.. Har aldrig funderat på känslorna som jag hade o om de finns kvar...
Han försvann ju bara o det är ju klart att man har undrat under alla år vad som hände och hur han mådde osv..
Minnen lever ju kvar men det gör dom ju alltid :)
Han var verkligen en speciell snubbe o jag älskade honom verkligen, ett tag trodde jag att vi skulle hålla ihop för evigt men det är nog så i den åldern och med de känslorna, eller??
Idag pratar vi ibland o det är jätte kul... Han verkar vara en underbar, snäll och trygg man.
Och hans tjej är verkligen lyckad lottad :)

Nog o detta.. jag är ju en tänkare o nu blir det för många tankar ... haha.. har ju så många tankar ändå :)

Har en förkylning som smyger sig på mig, tänkte ha lite soffhäng medans lillan leker men istället började jag städa... Jaja jag är inte sjuk än.. :)

Ha en underbar fredag och ska ni festa ikväll ta det lugnt :)

7 Januari 2014

En liten uppdatering..
Jul och nyår har vart helt underbar, vart i Skåne en hel del och vi trivs som fiskar i vattnet där nere. Lillan ville inte åka hem utan hon vill flytta tid :)

Nu har vi vart hemma i en vecka. Kände redan när vi skulle åka hem att jag inte heller ville.
Ville inte tillbaka till all stress och psykiska ohälsa som jag lider av..
Hade dock inget annat val.

Sen vi kom hem så har jag känt mig väldigt ledsen o inte alls motiverad till nånting. Inte ens träningen har jag kommit igång med.
Idag kände jag vilken ångest jag hade när jag vaknade o den har hållit i sig sen dess.
Ringde Psykologen för att prata lite, berättade hur vi har haft det o hur jag mår idag, vad som har hänt. Plus all stress som kommer in i mitt liv nu med samtal och möten och kravet på att börja jobba, att jag inte hinner sörja, har aldrig tid att tänka på mig själv o rannsaka mina känslor och han kom fram till att jag har fått ett kraftigt bakslag.
Han sa också att jag måste börja träna på att hantera stressen men det har jag gjort så många gånger, ibland funkar det i månader sen funkar det inte alls.
Samma sak med att åka kollektivt.
Jag MÅSTE göra det men skillnaden är nu att min kropp typ låser sig när jag vet att jag måste åka. Den strejkar. Får alltså ont i hela kroppen o hjärtklappningar med panikångest.
Han sa många saker som var bra när man ska exposa sig, enligt KTB.
Jag kommer inte att dö om jag blir dålig, en ångestattack håller i sig ca 20 min och det är vad resan tar in till stan.
Jag har ju fått höra om dessa bakslag men inte fan trodde jag att det skulle bli så här. Känner mig helt dum i huvet just nu, feg och ledsen.
O det fysiska ska vi inte ens prata om...
Det här med att tänka på sig själv finns inte i mitt liv längre, har inte funnits på flera år.
O jag trodde det skulle bli bättre när jag blev själv men nä!!
Jag får ju egen tid från lillan en kväll i veckan, stora flickan vill aldrig åka hem till sin pappa.
Jag hinner inte vara bara vuxen, jag är mamma 24/7.
Älskar verkligen att vara mamma till mina underbara barn men alla som har barn vet hur viktigt det är att man får egen tid, för att träffa andra vuxna eller för att ta hand om sig själv!
Speciellt när man har så mycket runt omkring hela tiden och en massa stress.


Nu kommer jag stänga ner min fb sida på obestämd tid pga allt runt omkring :)

ha det gött

Nytt år

Och det är först nu som jag börjar sörja allt som har hänt, relatera till hela situationen.
Det är mycket som har hänt och fort gick det med.
Inte konstigt att jag känner som jag gör idag.
Det började redan igår, när han kom o hämtade lillan. Kände att nåt hände med mig, blev väldigt ledsen och nedstämd och idag brast det.
När han lämnade tillbaka henne.
Tycker dock att det är lite konstigt eftersom vi spenderade väldigt mycket tid under jul och då kände jag inte så här. Utan snarare tvärtom.
Allt har väl sin tid antar jag...
Såg på honom igår att han verkar inte må bra av situationen, tror att det har gått upp för honom hur det ligger till.
Plus att han saknar sin lilla flicka. Det är ju inte så att han har förlorat henne, han har sina fasta dagar med henne men det räcker nog inte.
Jag vet ju hur jobbigt det är att vara utan henne ett dygn, kan bara tänka mig hur det är för honom.
Å andra sidan vet jag hur det är att inte träffa sina barn alls på flera månader.
Usch jag lider med han nu ;(
Jag vet också att jag kanske är för hård mot honom. Jag kanske straffar honom pga allt han har utsatt oss för. Nä jag använder inte lillan som vapen utan jag sätter reglerna.
I början var det hårdare bud, för han skulle inte få träffa henne alls men det satte jag stop för. Oavsett vad som hade hänt så har rätt till att träffa sin dotter.
Nu när jag får mycket svart på vitt så är det  nog så, att jag straffar honom för att situationen är som den är. Det är inte likt mig, jag brukar inte göra så här mot folk ....
Måste ändra det beteendet!
Jag är nog mer sårad och besviken än vad jag har velat erkänna för mig själv o andra.
Fick en magkänsla av att det kommer bli ett tufft arbete framför mig. Många känslor som jag måste hantera och det är inte min bästa sida precis.
Funderar på att prata med honom om familjerådgivning, för jag tror vi båda har mycket att bearbeta och komma fram till...
Jag tror även att jag har sårat honom, när jag träffade den andra. Han straffar mig för det, det sa han.
Tror att vi båda har känslor kvar för varandra som ingen av oss vill erkänna.

Hjälp ??