Har funderat lite på det där med Första kärleken.
Är ju medveten om det är den kommer alltid vara speciell o allt det där men det finns ju även ett ordspråk som lyder " gammal kärlek rostar aldrig"
Stämmer det?
Ibland när man pratar med folk om just första kärleken så får man höra att man glömmer den aldrig. Det finns vissa som söker efter likheter i den kommande partnern..
Det finns även såna som än idag älskar sin första kärlek..
Då börjar jag relatera till mig själv o min första kärlek.. Har aldrig funderat på känslorna som jag hade o om de finns kvar...
Han försvann ju bara o det är ju klart att man har undrat under alla år vad som hände och hur han mådde osv..
Minnen lever ju kvar men det gör dom ju alltid :)
Han var verkligen en speciell snubbe o jag älskade honom verkligen, ett tag trodde jag att vi skulle hålla ihop för evigt men det är nog så i den åldern och med de känslorna, eller??
Idag pratar vi ibland o det är jätte kul... Han verkar vara en underbar, snäll och trygg man.
Och hans tjej är verkligen lyckad lottad :)
Nog o detta.. jag är ju en tänkare o nu blir det för många tankar ... haha.. har ju så många tankar ändå :)
Har en förkylning som smyger sig på mig, tänkte ha lite soffhäng medans lillan leker men istället började jag städa... Jaja jag är inte sjuk än.. :)
Ha en underbar fredag och ska ni festa ikväll ta det lugnt :)
fredag 17 januari 2014
tisdag 7 januari 2014
7 Januari 2014
En liten uppdatering..
Jul och nyår har vart helt underbar, vart i Skåne en hel del och vi trivs som fiskar i vattnet där nere. Lillan ville inte åka hem utan hon vill flytta tid :)
Nu har vi vart hemma i en vecka. Kände redan när vi skulle åka hem att jag inte heller ville.
Ville inte tillbaka till all stress och psykiska ohälsa som jag lider av..
Hade dock inget annat val.
Sen vi kom hem så har jag känt mig väldigt ledsen o inte alls motiverad till nånting. Inte ens träningen har jag kommit igång med.
Idag kände jag vilken ångest jag hade när jag vaknade o den har hållit i sig sen dess.
Ringde Psykologen för att prata lite, berättade hur vi har haft det o hur jag mår idag, vad som har hänt. Plus all stress som kommer in i mitt liv nu med samtal och möten och kravet på att börja jobba, att jag inte hinner sörja, har aldrig tid att tänka på mig själv o rannsaka mina känslor och han kom fram till att jag har fått ett kraftigt bakslag.
Han sa också att jag måste börja träna på att hantera stressen men det har jag gjort så många gånger, ibland funkar det i månader sen funkar det inte alls.
Samma sak med att åka kollektivt.
Jag MÅSTE göra det men skillnaden är nu att min kropp typ låser sig när jag vet att jag måste åka. Den strejkar. Får alltså ont i hela kroppen o hjärtklappningar med panikångest.
Han sa många saker som var bra när man ska exposa sig, enligt KTB.
Jag kommer inte att dö om jag blir dålig, en ångestattack håller i sig ca 20 min och det är vad resan tar in till stan.
Jag har ju fått höra om dessa bakslag men inte fan trodde jag att det skulle bli så här. Känner mig helt dum i huvet just nu, feg och ledsen.
O det fysiska ska vi inte ens prata om...
Det här med att tänka på sig själv finns inte i mitt liv längre, har inte funnits på flera år.
O jag trodde det skulle bli bättre när jag blev själv men nä!!
Jag får ju egen tid från lillan en kväll i veckan, stora flickan vill aldrig åka hem till sin pappa.
Jag hinner inte vara bara vuxen, jag är mamma 24/7.
Älskar verkligen att vara mamma till mina underbara barn men alla som har barn vet hur viktigt det är att man får egen tid, för att träffa andra vuxna eller för att ta hand om sig själv!
Speciellt när man har så mycket runt omkring hela tiden och en massa stress.
Nu kommer jag stänga ner min fb sida på obestämd tid pga allt runt omkring :)
ha det gött
Jul och nyår har vart helt underbar, vart i Skåne en hel del och vi trivs som fiskar i vattnet där nere. Lillan ville inte åka hem utan hon vill flytta tid :)
Nu har vi vart hemma i en vecka. Kände redan när vi skulle åka hem att jag inte heller ville.
Ville inte tillbaka till all stress och psykiska ohälsa som jag lider av..
Hade dock inget annat val.
Sen vi kom hem så har jag känt mig väldigt ledsen o inte alls motiverad till nånting. Inte ens träningen har jag kommit igång med.
Idag kände jag vilken ångest jag hade när jag vaknade o den har hållit i sig sen dess.
Ringde Psykologen för att prata lite, berättade hur vi har haft det o hur jag mår idag, vad som har hänt. Plus all stress som kommer in i mitt liv nu med samtal och möten och kravet på att börja jobba, att jag inte hinner sörja, har aldrig tid att tänka på mig själv o rannsaka mina känslor och han kom fram till att jag har fått ett kraftigt bakslag.
Han sa också att jag måste börja träna på att hantera stressen men det har jag gjort så många gånger, ibland funkar det i månader sen funkar det inte alls.
Samma sak med att åka kollektivt.
Jag MÅSTE göra det men skillnaden är nu att min kropp typ låser sig när jag vet att jag måste åka. Den strejkar. Får alltså ont i hela kroppen o hjärtklappningar med panikångest.
Han sa många saker som var bra när man ska exposa sig, enligt KTB.
Jag kommer inte att dö om jag blir dålig, en ångestattack håller i sig ca 20 min och det är vad resan tar in till stan.
Jag har ju fått höra om dessa bakslag men inte fan trodde jag att det skulle bli så här. Känner mig helt dum i huvet just nu, feg och ledsen.
O det fysiska ska vi inte ens prata om...
Det här med att tänka på sig själv finns inte i mitt liv längre, har inte funnits på flera år.
O jag trodde det skulle bli bättre när jag blev själv men nä!!
Jag får ju egen tid från lillan en kväll i veckan, stora flickan vill aldrig åka hem till sin pappa.
Jag hinner inte vara bara vuxen, jag är mamma 24/7.
Älskar verkligen att vara mamma till mina underbara barn men alla som har barn vet hur viktigt det är att man får egen tid, för att träffa andra vuxna eller för att ta hand om sig själv!
Speciellt när man har så mycket runt omkring hela tiden och en massa stress.
Nu kommer jag stänga ner min fb sida på obestämd tid pga allt runt omkring :)
ha det gött
söndag 5 januari 2014
Nytt år
Och det är först nu som jag börjar sörja allt som har hänt, relatera till hela situationen.
Det är mycket som har hänt och fort gick det med.
Inte konstigt att jag känner som jag gör idag.
Det började redan igår, när han kom o hämtade lillan. Kände att nåt hände med mig, blev väldigt ledsen och nedstämd och idag brast det.
När han lämnade tillbaka henne.
Tycker dock att det är lite konstigt eftersom vi spenderade väldigt mycket tid under jul och då kände jag inte så här. Utan snarare tvärtom.
Allt har väl sin tid antar jag...
Såg på honom igår att han verkar inte må bra av situationen, tror att det har gått upp för honom hur det ligger till.
Plus att han saknar sin lilla flicka. Det är ju inte så att han har förlorat henne, han har sina fasta dagar med henne men det räcker nog inte.
Jag vet ju hur jobbigt det är att vara utan henne ett dygn, kan bara tänka mig hur det är för honom.
Å andra sidan vet jag hur det är att inte träffa sina barn alls på flera månader.
Usch jag lider med han nu ;(
Jag vet också att jag kanske är för hård mot honom. Jag kanske straffar honom pga allt han har utsatt oss för. Nä jag använder inte lillan som vapen utan jag sätter reglerna.
I början var det hårdare bud, för han skulle inte få träffa henne alls men det satte jag stop för. Oavsett vad som hade hänt så har rätt till att träffa sin dotter.
Nu när jag får mycket svart på vitt så är det nog så, att jag straffar honom för att situationen är som den är. Det är inte likt mig, jag brukar inte göra så här mot folk ....
Måste ändra det beteendet!
Jag är nog mer sårad och besviken än vad jag har velat erkänna för mig själv o andra.
Fick en magkänsla av att det kommer bli ett tufft arbete framför mig. Många känslor som jag måste hantera och det är inte min bästa sida precis.
Funderar på att prata med honom om familjerådgivning, för jag tror vi båda har mycket att bearbeta och komma fram till...
Jag tror även att jag har sårat honom, när jag träffade den andra. Han straffar mig för det, det sa han.
Tror att vi båda har känslor kvar för varandra som ingen av oss vill erkänna.
Hjälp ??
Det är mycket som har hänt och fort gick det med.
Inte konstigt att jag känner som jag gör idag.
Det började redan igår, när han kom o hämtade lillan. Kände att nåt hände med mig, blev väldigt ledsen och nedstämd och idag brast det.
När han lämnade tillbaka henne.
Tycker dock att det är lite konstigt eftersom vi spenderade väldigt mycket tid under jul och då kände jag inte så här. Utan snarare tvärtom.
Allt har väl sin tid antar jag...
Såg på honom igår att han verkar inte må bra av situationen, tror att det har gått upp för honom hur det ligger till.
Plus att han saknar sin lilla flicka. Det är ju inte så att han har förlorat henne, han har sina fasta dagar med henne men det räcker nog inte.
Jag vet ju hur jobbigt det är att vara utan henne ett dygn, kan bara tänka mig hur det är för honom.
Å andra sidan vet jag hur det är att inte träffa sina barn alls på flera månader.
Usch jag lider med han nu ;(
Jag vet också att jag kanske är för hård mot honom. Jag kanske straffar honom pga allt han har utsatt oss för. Nä jag använder inte lillan som vapen utan jag sätter reglerna.
I början var det hårdare bud, för han skulle inte få träffa henne alls men det satte jag stop för. Oavsett vad som hade hänt så har rätt till att träffa sin dotter.
Nu när jag får mycket svart på vitt så är det nog så, att jag straffar honom för att situationen är som den är. Det är inte likt mig, jag brukar inte göra så här mot folk ....
Måste ändra det beteendet!
Jag är nog mer sårad och besviken än vad jag har velat erkänna för mig själv o andra.
Fick en magkänsla av att det kommer bli ett tufft arbete framför mig. Många känslor som jag måste hantera och det är inte min bästa sida precis.
Funderar på att prata med honom om familjerådgivning, för jag tror vi båda har mycket att bearbeta och komma fram till...
Jag tror även att jag har sårat honom, när jag träffade den andra. Han straffar mig för det, det sa han.
Tror att vi båda har känslor kvar för varandra som ingen av oss vill erkänna.
Hjälp ??
söndag 22 december 2013
Snart Jul!
Lillan vaknade kl 4:24 pga en mardröm. Hon ville att jag skulle tända lampan men det ville inte jag.
När klockan är den tiden är det tidig morgon eller natt??
Jag sa att det var natt för att hon skulle fortsätta sova :)
Själv kunde jag inte somna om så jag gick 4:52 o satte på en kanna kaffe för att komma igång med dagen..
Kl 6:10 stod jag på bandet och joggade.
Inte varje morgon man börjar träna så tidig..
Varför är det så fruktansvärt trist och segt att träna på måndagar, är det för att kroppen har vilat hela helgen? Dessa dagar brukar typ bli uppvärmning för mig för att förbereda kroppen inför de kommande dagarna. Alla andra dagar så pumpar adrenalinet som sjutton.
Idag kommer lillans pappa, vi ska fira jul tillsammans och vi ska även ut o köpa julklappar till henne.
Inte nog med det så kommer lillans farmor idag, jag har inte träffat henne sen i somras. Det ska bli kul :)
Ikväll kommer pojken också, han ska stanna här till 3 januari så jag kommer ha full rulle :)
De stora barnens farmor och faster kommer med men då har väl lillans farmor och pappa åkt :)
Skulle ha bjudit in de stora barnens pappa med så skulle det verkligen vara släktträff hahahahhaha
Bara SKOJADE!!!
Jag ska inte tvätta förrän den 27:e men är akut behov att tvättmaskin idag eftersom vi åker på torsdag igen...
Tur att min far erbjöd sig sin tvättmaskin, ska hem till honom sen o slänga in en tvätt, om jag hinner!
Ha det kram
När klockan är den tiden är det tidig morgon eller natt??
Jag sa att det var natt för att hon skulle fortsätta sova :)
Själv kunde jag inte somna om så jag gick 4:52 o satte på en kanna kaffe för att komma igång med dagen..
Kl 6:10 stod jag på bandet och joggade.
Inte varje morgon man börjar träna så tidig..
Varför är det så fruktansvärt trist och segt att träna på måndagar, är det för att kroppen har vilat hela helgen? Dessa dagar brukar typ bli uppvärmning för mig för att förbereda kroppen inför de kommande dagarna. Alla andra dagar så pumpar adrenalinet som sjutton.
Idag kommer lillans pappa, vi ska fira jul tillsammans och vi ska även ut o köpa julklappar till henne.
Inte nog med det så kommer lillans farmor idag, jag har inte träffat henne sen i somras. Det ska bli kul :)
Ikväll kommer pojken också, han ska stanna här till 3 januari så jag kommer ha full rulle :)
De stora barnens farmor och faster kommer med men då har väl lillans farmor och pappa åkt :)
Skulle ha bjudit in de stora barnens pappa med så skulle det verkligen vara släktträff hahahahhaha
Bara SKOJADE!!!
Jag ska inte tvätta förrän den 27:e men är akut behov att tvättmaskin idag eftersom vi åker på torsdag igen...
Tur att min far erbjöd sig sin tvättmaskin, ska hem till honom sen o slänga in en tvätt, om jag hinner!
Ha det kram
torsdag 19 december 2013
God morgon Fredag!
Ännu en vecka har gått till förfall ... redan fredag.. veckan har gått fort o snart är det jul!
Har inte handlat en enda julklapp så nu blir det stress och ännu mera stress ....
Det är inte lätt att köpa julklappar när man har troll med sig konstant..
Det är la tur att jag läste på om intervall träning... Va fan, eftersom jag tränar så hårt oftast minst 1 timma så tar det mer skada på kroppen och konditionen .. Man ska asså träna 20-45 min intervall träning 2-3 dagar i veckan.
Jag tränar 4-6 dagar i veckan ca 1 timma intervall träning..
Så nu blir det att minska på det...
Har funderat på att börja träna på gym, delvis för att träffa andra folk, saknar det sociala och för att få annan träning och kunna trimma kroppen ännu mer.. plus att det är läkarens order :)
Fick höra igår att jag har fin kropp, har fått former och midja, att musklerna börjar titta fram men magen kommer att ta tid, eftersom jag har fött tre barn och gjorde fel från början.
Funderar på att göra en skönhetsoperation på magen.
Först ska jag träna hela nästa år och om det inte händer nåt med magen så gör jag det :)
Jag ska ju ändå inte ha fler barn, babyfabriken är stängd för alltid :)
Ha en underbar dag alla sköna <3
Har inte handlat en enda julklapp så nu blir det stress och ännu mera stress ....
Det är inte lätt att köpa julklappar när man har troll med sig konstant..
Det är la tur att jag läste på om intervall träning... Va fan, eftersom jag tränar så hårt oftast minst 1 timma så tar det mer skada på kroppen och konditionen .. Man ska asså träna 20-45 min intervall träning 2-3 dagar i veckan.
Jag tränar 4-6 dagar i veckan ca 1 timma intervall träning..
Så nu blir det att minska på det...
Har funderat på att börja träna på gym, delvis för att träffa andra folk, saknar det sociala och för att få annan träning och kunna trimma kroppen ännu mer.. plus att det är läkarens order :)
Fick höra igår att jag har fin kropp, har fått former och midja, att musklerna börjar titta fram men magen kommer att ta tid, eftersom jag har fött tre barn och gjorde fel från början.
Funderar på att göra en skönhetsoperation på magen.
Först ska jag träna hela nästa år och om det inte händer nåt med magen så gör jag det :)
Jag ska ju ändå inte ha fler barn, babyfabriken är stängd för alltid :)
Ha en underbar dag alla sköna <3
måndag 16 december 2013
Det sägs ju...
att träning ska vara bra mot ångest, den mentala och psykiska hälsan..
Om jag känner av ångesten innan jag börjar träna men beslutar mig för att träna iaf, trotsa ångesten ..
Hur kommer det sig då att jag blir sämre??
Att jag har ångest dag in o dag ut är inget ovanligt men när jag får "biverkningarna" i allra högsta grad förstörs hela dagen, illamående mm kan jag vare okej med men yrseln, den klarar jag inte ....
En gång när jag satt hos psykologen och han frågade mig hur jag mådde så sa jag att jag mådde bra fast jag hade jätte ont i benen, de vara alldeles skakiga.. Då fick jag veta att det har med ångesten att göra.... med den psykiska ohälsan att göra...
Ångest sätter sig även på musklerna... muskelspänningar heter det visst..
Jag funderar på mycket på det nu eftersom jag ska börja prova på jobba så fort lillan kommer in på dagis men hur ska jag klara det med allt som jag får/måste stå ut med??
Kommer jag verkligen klara det??
Jag vill så gärna klara det men börjar bli lite orolig för det eftersom jag aldrig vet från dag till dag hur jag mår...
Får inte tänka på detta nu ... det stressar bara upp mig ännu mer och det har jag inte tid med...
Om jag känner av ångesten innan jag börjar träna men beslutar mig för att träna iaf, trotsa ångesten ..
Hur kommer det sig då att jag blir sämre??
Att jag har ångest dag in o dag ut är inget ovanligt men när jag får "biverkningarna" i allra högsta grad förstörs hela dagen, illamående mm kan jag vare okej med men yrseln, den klarar jag inte ....
En gång när jag satt hos psykologen och han frågade mig hur jag mådde så sa jag att jag mådde bra fast jag hade jätte ont i benen, de vara alldeles skakiga.. Då fick jag veta att det har med ångesten att göra.... med den psykiska ohälsan att göra...
Ångest sätter sig även på musklerna... muskelspänningar heter det visst..
Jag funderar på mycket på det nu eftersom jag ska börja prova på jobba så fort lillan kommer in på dagis men hur ska jag klara det med allt som jag får/måste stå ut med??
Kommer jag verkligen klara det??
Jag vill så gärna klara det men börjar bli lite orolig för det eftersom jag aldrig vet från dag till dag hur jag mår...
Får inte tänka på detta nu ... det stressar bara upp mig ännu mer och det har jag inte tid med...
söndag 15 december 2013
Måndag morgon
Som vanligt står klockan på 6 oavsett om jag behöver gå upp eller inte. Tycker det är skönt att gå upp vid den tiden och starta dagen med kaffe och lugn.
Lillan är ju hos sin far, han hämtade henne igår och har henne tills idag. Han ska till doktorn idag för att kolla en fläck han har på ryggen. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt allvarligt :(
Har haft alla barnen här i helgen, så det har vart full ös. Vi har bakat och har haft det jätte kul, mycket skratt ... Pojken lagade tom persisk mat fast det saknades dock en krydda så han sa att han ska följa med mig o handla nästa gång.. Va kul ... :)
Pojken sa dock att han saknar det psykiska, han sa inte så mycket mer om det..
Han är ju ganska ensam hemma, pappan jobbar mycket.. kan det va att han saknar samhörighet?
Det har vi ju en hel del hemma hos mig, vi är alltid tillsammans...
Jag vill gärna att vi är tillsammans och gör saker tillsammans, inte sitter med teknikprylar eller inne på sitt rum..
Han kommer ju till mig nu den 23 december och stannar till 3 januari så det är full hus hela julen, ska bli så skönt att få ha honom hemma så länge... :)
Vi åker till Skåne på fredag o stannar tills söndagen.. ska bli så skönt att komma bort från stan.
Sen fick jag inbjudan att komma tillbaka med barnen mellan jul och nyår så jag tänkte jag skulle prata med de o fråga vad de vill...
Vi blir ju borta många dagar så frågan är om lillans pappa går med på det, han har ju sina dagar och han träffar henne under julen så vi får väl hålla tummarna..
Han brukar inte säga så mycket och vi samarbetar bra så det ska nog lösa sig :)
Det blir ju första nyktra nyår för min del eftersom jag har alla barnen hemma, jaja jag var ju nykter när lillan var liten :)
Det ska bli rätt skönt att få vakna upp utan bakfylla :)
Iofs så var det längesen jag gjorde det.. Jag dricker inte hälften så mycket som innan jag flyttade, jag dricker nästan inte alls, det kan bli nåt glas men inte i min lägenhet..
Insåg ju med hjälp att jag var medberoende i nästa allt, alkoholintag och negativt tänkande.
Jag tog ju mig ett (flera) glas bara för att den andra inte skulle dricka själv, dock inte varje gång ...
minns oxå fredagarna, såg alltid framemot dessa dagar för då kunde jag dricka o få bli glad och glömma alla bekymmer...
O allt negativt, jag fick ju för mig att jag var en sån dålig person, att allt var mitt fel, att ingen tyckte om mig och så kämpade jag så mycket för att han skulle se min förändring, min förändring för att jag skulle duga åt honom, att han skulle älska mig men som jag sagt .. det gick inte...
Visst gör det ont att inse saker eller jag fattade ju att det var nåt som inte stämde i relationen men jag trodde verkligen att allt var mitt fel..
Som jag har skrivit innan och sagt så är det aldrig en som träter man är alltid två.. jag är inte helt oskyldig i detta, visst jag sa saker och gjorde saker som jag inte borde.. men jag har alltid bett om ursäkt och visat hur mycket jag ångrar mig...
Och efter alla samtal jag har haft så har jag insett VARFÖR jag gjorde som jag gjorde och sa som jag sa... jag orkade helt enkelt inte mer.. jag blev så provocerad så bägarn rann över helt enkelt...
Ni som inte har vart utsatt för samma sak som mig o många andra förstår inte, ni kommer aldrig förstå... tyvärr! Då kan ni inte heller döma mig eller någon annan...
Alla mina negativa tankar har inte försvunnit, det kommer att ta lång tid... men då får det göra det..
Det finns en sak som ekar i mitt huvud..
Har fått höra så många gånger att ingen tycker om mig för att jag är som jag är och jag har börjat fundera på om det är sant... Fick även höra det i onsdags:
Jag har inga vänner ;( jag känner mig väldigt ensam.. Har ingen direkt att ringa eller bjuda hem på kaffe förutom min mamma.. och jag vill ju inte belasta henne mer nu ...
Jag tror han har rätt i den punkten..
Visst jag har folk som stöttar o skickar söta meddelanden o erbjudit sig men eftersom jag har mina grejer för mig så är det inte så lätt heller...
Jag har ju fått diagnos..
Fobisk personlighetsstörning (AvPD) (eller undvikande personlighetsstörning) är en personlighetsstörning med ett genomgående mönster av social hämning, låg självkänsla, känslor av otillräcklighet och överkänslighet för negativa omdömen. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder. Personer med fobisk personlighetsstörning ser ofta sig själva som socialt odugliga eller inte socialt tilltalande och undviker social kontakt av rädsla för att bli förlöjligade.
Plus att jag har :
Generaliserat ångestsyndrom (eller GAD efter engelskans General Anxiety Disorder) är en varaktig ångeststörning som kännetecknas av en generell och långvarig ångest, utan inslag av panikattacker. Dock är ångestnivån varierande.
Till skillnad från rädsla har inte ångestkällorna objektivt sett legitimitet för andra, rädslan är inte adekvat. Till skillnad från fobier är inte ångest knutet till en specifik situation eller annat stimuli.
Det finns en stor komorbiditet mellan GAD och andra ångeststörningar som exempelvis tvångssyndrom och social fobi, och också till affektiva sjukdomar som depression.
Symtomen på generaliserat ångestsyndom är samma som ångest, det vill säga känslor av rädsla, oro och nervositet utan att det är adekvat i situationen. De flesta av de drabbade upplever obehag i maggropen eller i bröstet, muskelspänningar,Illamående, svettningar, yrsel, palpitationer och ibland darrningar. Rädslan brukar kretsa omkring oro för att misslyckas, ge koncentrationssvårigheter och motorisk oro, samt kan yttra sig i somatisering såsom spänningshuvudvärk. [1]
Ångestnivån korrelerar ofta med graden av stress, varmed följer att generaliserat ångestsyndrom som regel uppträder hos människor som lever under kronisk stress och att symtomen varierar i svårighetsgrad och uttryck. Dock är ett ångesttillstånd mer långvarigt än en panikattack som varar någon minut. Vid generaliserat ångestsyndrom varar en ångestattack mellan några dagar till några månader.[1]
Dessa diagnoser fick jag i somras, det har framkommit att min relation som jag har haft har vart så illa att jag har blivit typ psykiskt sjuk...
Men jag tror inte att det bara beror på den utan hela mitt levnadssätt, jag har ju vart utsatt i hela mitt vuxna liv... Jag är för snäll helt enkelt... spelar ingen roll hur illa folk behandlar mig, jag förlåter och går vidare.. jag ser alltid det goda i folk ... jag är för naiv :(
tror oxå att det kan bero på att jag vill att folk ska tycka om mig, kanske därför jag är som jag e.. kanske tycker att jag förtjänar att bli behandlar illa, bara de tycker om mig...
Så tänker jag inte idag.. de folk som inte accepterar mig för den jag är har inget i mitt liv att göra ...
Oj då det blev ett långt inlägg.. ska hämta mer kaffe sen är det dax för träning :)
Lillan är ju hos sin far, han hämtade henne igår och har henne tills idag. Han ska till doktorn idag för att kolla en fläck han har på ryggen. Jag hoppas verkligen att det inte är nåt allvarligt :(
Har haft alla barnen här i helgen, så det har vart full ös. Vi har bakat och har haft det jätte kul, mycket skratt ... Pojken lagade tom persisk mat fast det saknades dock en krydda så han sa att han ska följa med mig o handla nästa gång.. Va kul ... :)
Pojken sa dock att han saknar det psykiska, han sa inte så mycket mer om det..
Han är ju ganska ensam hemma, pappan jobbar mycket.. kan det va att han saknar samhörighet?
Det har vi ju en hel del hemma hos mig, vi är alltid tillsammans...
Jag vill gärna att vi är tillsammans och gör saker tillsammans, inte sitter med teknikprylar eller inne på sitt rum..
Han kommer ju till mig nu den 23 december och stannar till 3 januari så det är full hus hela julen, ska bli så skönt att få ha honom hemma så länge... :)
Vi åker till Skåne på fredag o stannar tills söndagen.. ska bli så skönt att komma bort från stan.
Sen fick jag inbjudan att komma tillbaka med barnen mellan jul och nyår så jag tänkte jag skulle prata med de o fråga vad de vill...
Vi blir ju borta många dagar så frågan är om lillans pappa går med på det, han har ju sina dagar och han träffar henne under julen så vi får väl hålla tummarna..
Han brukar inte säga så mycket och vi samarbetar bra så det ska nog lösa sig :)
Det blir ju första nyktra nyår för min del eftersom jag har alla barnen hemma, jaja jag var ju nykter när lillan var liten :)
Det ska bli rätt skönt att få vakna upp utan bakfylla :)
Iofs så var det längesen jag gjorde det.. Jag dricker inte hälften så mycket som innan jag flyttade, jag dricker nästan inte alls, det kan bli nåt glas men inte i min lägenhet..
Insåg ju med hjälp att jag var medberoende i nästa allt, alkoholintag och negativt tänkande.
Jag tog ju mig ett (flera) glas bara för att den andra inte skulle dricka själv, dock inte varje gång ...
minns oxå fredagarna, såg alltid framemot dessa dagar för då kunde jag dricka o få bli glad och glömma alla bekymmer...
O allt negativt, jag fick ju för mig att jag var en sån dålig person, att allt var mitt fel, att ingen tyckte om mig och så kämpade jag så mycket för att han skulle se min förändring, min förändring för att jag skulle duga åt honom, att han skulle älska mig men som jag sagt .. det gick inte...
Visst gör det ont att inse saker eller jag fattade ju att det var nåt som inte stämde i relationen men jag trodde verkligen att allt var mitt fel..
Som jag har skrivit innan och sagt så är det aldrig en som träter man är alltid två.. jag är inte helt oskyldig i detta, visst jag sa saker och gjorde saker som jag inte borde.. men jag har alltid bett om ursäkt och visat hur mycket jag ångrar mig...
Och efter alla samtal jag har haft så har jag insett VARFÖR jag gjorde som jag gjorde och sa som jag sa... jag orkade helt enkelt inte mer.. jag blev så provocerad så bägarn rann över helt enkelt...
Ni som inte har vart utsatt för samma sak som mig o många andra förstår inte, ni kommer aldrig förstå... tyvärr! Då kan ni inte heller döma mig eller någon annan...
Alla mina negativa tankar har inte försvunnit, det kommer att ta lång tid... men då får det göra det..
Det finns en sak som ekar i mitt huvud..
Har fått höra så många gånger att ingen tycker om mig för att jag är som jag är och jag har börjat fundera på om det är sant... Fick även höra det i onsdags:
Jag har inga vänner ;( jag känner mig väldigt ensam.. Har ingen direkt att ringa eller bjuda hem på kaffe förutom min mamma.. och jag vill ju inte belasta henne mer nu ...
Jag tror han har rätt i den punkten..
Visst jag har folk som stöttar o skickar söta meddelanden o erbjudit sig men eftersom jag har mina grejer för mig så är det inte så lätt heller...
Jag har ju fått diagnos..
Fobisk personlighetsstörning (AvPD) (eller undvikande personlighetsstörning) är en personlighetsstörning med ett genomgående mönster av social hämning, låg självkänsla, känslor av otillräcklighet och överkänslighet för negativa omdömen. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder. Personer med fobisk personlighetsstörning ser ofta sig själva som socialt odugliga eller inte socialt tilltalande och undviker social kontakt av rädsla för att bli förlöjligade.
Plus att jag har :
Generaliserat ångestsyndrom (eller GAD efter engelskans General Anxiety Disorder) är en varaktig ångeststörning som kännetecknas av en generell och långvarig ångest, utan inslag av panikattacker. Dock är ångestnivån varierande.
Till skillnad från rädsla har inte ångestkällorna objektivt sett legitimitet för andra, rädslan är inte adekvat. Till skillnad från fobier är inte ångest knutet till en specifik situation eller annat stimuli.
Det finns en stor komorbiditet mellan GAD och andra ångeststörningar som exempelvis tvångssyndrom och social fobi, och också till affektiva sjukdomar som depression.
Symtomen på generaliserat ångestsyndom är samma som ångest, det vill säga känslor av rädsla, oro och nervositet utan att det är adekvat i situationen. De flesta av de drabbade upplever obehag i maggropen eller i bröstet, muskelspänningar,Illamående, svettningar, yrsel, palpitationer och ibland darrningar. Rädslan brukar kretsa omkring oro för att misslyckas, ge koncentrationssvårigheter och motorisk oro, samt kan yttra sig i somatisering såsom spänningshuvudvärk. [1]
Ångestnivån korrelerar ofta med graden av stress, varmed följer att generaliserat ångestsyndrom som regel uppträder hos människor som lever under kronisk stress och att symtomen varierar i svårighetsgrad och uttryck. Dock är ett ångesttillstånd mer långvarigt än en panikattack som varar någon minut. Vid generaliserat ångestsyndrom varar en ångestattack mellan några dagar till några månader.[1]
Dessa diagnoser fick jag i somras, det har framkommit att min relation som jag har haft har vart så illa att jag har blivit typ psykiskt sjuk...
Men jag tror inte att det bara beror på den utan hela mitt levnadssätt, jag har ju vart utsatt i hela mitt vuxna liv... Jag är för snäll helt enkelt... spelar ingen roll hur illa folk behandlar mig, jag förlåter och går vidare.. jag ser alltid det goda i folk ... jag är för naiv :(
tror oxå att det kan bero på att jag vill att folk ska tycka om mig, kanske därför jag är som jag e.. kanske tycker att jag förtjänar att bli behandlar illa, bara de tycker om mig...
Så tänker jag inte idag.. de folk som inte accepterar mig för den jag är har inget i mitt liv att göra ...
Oj då det blev ett långt inlägg.. ska hämta mer kaffe sen är det dax för träning :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)