Måndag

Funderar lite på det här med bekanta och vänner!

De närmaste vännerna vet ju vad jag har gått igenom, hur tufft jag har haft det, att jag har haft många motgångar, hur det har påverkat mig psykiskt.
Jag har tagit mig ur den mörka tunneln där jag aldrig såg ljuset men fortsatte o kämpa för mig och mina barn, även om allt kändes hopplöst.
Nu när man börjar må bra och känna lycka varje dag när man vaknar upp verkar det som att de inte kan dela min lycka.
Det tycker jag är tråkigt. Jag menar det är klart att man förändras, man har ju inte samma dåliga självförtroende och självkänsla längre, man håller inte bara med för att det inte ska bli konflikt.
Ska de stöta bort mig då? Säga att jag inte är samma person längre?
Va har de för rätt att säga så?
Jag kan säga som så här.. de sk vänner som inte delar min lycka och min förändring har ingenting att göra i mitt liv, de är inte nåra riktiga vänner..
Ledsen att behöva säga så men det är fakta, tänker inte tänka på deras bästa när det faktiskt nu handlar om mig och mina barn och ingen annan..

Släpper jag in nån i mitt liv så är det för att jag behöver andra bekanta, det innebär inte att jag glömmer bort de som en gång stod mig nära.
Och om jag släpper in nån som får mig att tänka annorlunda på nåt än innan är det bara för att jag bygger upp en mur.
Just nu finns det en... som stöttar mig och får mig att må bra i mig själv..
Nä vi har ingen relation och det kommer vi aldrig ha heller, jag har inte tid med det. För jag arbetar just nu mycket med mig själv och mina barn..
Det är många samtal, känslor mm som måste bearbetas innan man inleder en relation.

Nu blir det att städa lägenheten för vi väntar besök kl 15

Ha en underbar dag i kylan :)