En tur!!

Jag har min psykolog att tacka för att jag har nåt ett mål av några!!
Det fanns flera anledningar till att jag tog kontakt med sjukvården.
Ville ha en förändring i mitt liv.
En förändring som jag inte trodde jag klarade av att göra själv, visste inte eller förstod inte varför jag blev dålig, varför jag inte ville vara bland folk mm.
Varför jag hela tiden var orolig..
Det vet jag idag!
Det har tagit tid och jag har lång tid kvar men jag har kommit en bit på vägen.
Mitt första mål var att åka spårvagn o buss o det gör jag idag. Visst kan jag få känningar på att bli dålig men jag hanterar det på ett positivt sätt.
Jag fortsätter min resa att åka kollektivt. Det kanske tar en halvtimma längre men det är det värt :-D
Mitt nästa mål är att inte hamna i den negativa cirkeln men som det ser ut just nu så måste det ske en drastisk förändring annars kommer jag alltid vara kvar där..

Så till idag:
Jag hade en dejt på Backaplan med min son.
Det innebar att jag var tvungen att åka spårvagn, igen och det gick bra.
Så stolt över mig själv.
Fast jag är inte så där jätte tänd på att åka kollektivt men jag måste.
Jag ska träffa min son snart igen för vi ska luncha på stan ♥
Han är ju i den åldern då kompisarna kommer i första hand och det accepterar jag. Han vet vart jag finns om det skulle vara nåt och att han alltid är välkommen hem till mig ...
Visst känner jag att jag saknar honom varje dag men när jag träffade honom blev jag tårögd, saknaden är enorm. Tur att det finns telefon. Och att vi inte bor så långt ifrån varandra.

Nu ska jag hänga lite ;-) för att komma ner i varv..

Sanningens ord!!

Nu har jag fått nog, all denna jävla kritik och negativitet ...
Jag är inte sämre bara för att jag tycker annorlunda eller gör annorlunda!
Vi bor i ett land där vi kvinnor har yttrandesfrihet och tillgång till egna åsikter!
Jag har rätt till att tycka o tänka vad jag vill ...
Utan att man ska bli utsatt för kritik eller silent treatment.
Det sistnämda är det värsta jag vet!!
För det är så provocerande...
Allt jag gör ifrågasätts eller kritiseras.
Jag är en egen individ, jag kommer aldrig förändras för varken din eller någon annans skull..
Jag fattar mina egna beslut, visar det sig att det kanske inte va det bästa även om det kändes så just då så är det fortfarande mitt beslut, inte ditt.
Inte konstigt att jag är ledsen, arg och känner mig värdelös varje dag, det finns ju inget jag gör rätt!
Om jag vill berätta vad jag känner eller hur jag uppfattar saker o ting så har jag rätt till att uttrycka mig utan att få höra en massa negativa saker! Eller få skuld för allt!
Jag vet att jag har mina negativa sidor, mina fel och brister (jag är enbart mänsklig) men jag försöker arbeta med dom o få bort dom men när man bara får kritik för minsta lilla är det fan inte lätt!
Det har ju gått så långt nu att jag tror på att det inte finns nåt som är bra med mig.
Jag försöker tänka positivt, försöker bygga upp mitt självförtoende och självkänsla men det rycks bort lika fort igen!
Jag försöker visa att jag också har bra sidor, att jag också är en bra människa men det syns tydligen inte!
Jag gör saker för att få höra att jag är omtyckt och respekterad och jag frågar finns om det nåt positivt med mig så får jag bara höra "jag vet inte, kan inte tänka på det nu"
... bekräftelse är viktig för mig för jag vill inte att höra att jag gör/säger fel saker!
Vill inte va ovän, jag orkar inte, jag mår bara ännu sämre :'(
Kontrollbehovet ska vi inte ens nämna!!
När folk ger mig beröm eller komplimang tror jag inte på dom utan jag tror de ljuger, att de bara säger så för att vara "tyckasyndomhenne" snäll!!

Som sagt jag vet hur jag har varit men jag vet varför nu.
Jag förstår varför jag har gjort som jag har gjort och sagt o det rättfärdigar inget men jag har bett om ursäkt.
Det är inte lätt för mig att aldrig få göra mig hörd, det som är så viktigt för mig att prata.
Det går så långt att kroppen exploderar till slut, jag måste ju hålla inne på allt och i praktiken funkar det inte så, man måste prata.
Jag har fått mina sammanbrott men jag anser att jag har haft skäl till det.

Hela mitt liv har rasat, har ingen trygghet i tillvaron, ingen tillit till folk, känner mig allmänt kass i alla ämnen.
Jag vet att detta kommer ta tid att förändra o bygga upp mitt liv igen och jag hoppas verkligen att jag inte tappar kämparglöden mer men just nu känns det hopplöst!
Har ju så mycket annat att arbeta med, ångesten o diagnosen.. och nu detta!
Skam den som ger sig!

Fått nog ;(

Nu har det gått så långt att jag har fått nog...Men jag kämpar vidare, jag är en stark person som förtjänar lycka i mitt liv.
Det har jag inte idag (förutom mina barn) men jag strävar efter det och jag kommer få det.
Men det är inte lätt att ta sig ur en sån situation som jag har idag. Går inte in på detaljer just nu men det kommer troligtvis när jag är redo..
Det är tack vare mina barn och mina mål som gör att jag kämpar vidare.
En dag ska jag kunna säga att jag lever även för min egna skull och barnen. Vill dock inte att de ska få höra att de är skälet idag för då kanske de känner press och stress för att inte göra fel, att få mig ledsen mm.
Till en liten del så lever jag för mig själv o det jag vet att jag kan åstadkomma :)
Jag tror de flesta känner så någongång i livet, att allt är hopplöst, att det bara är motgångar och att man lever för sina barn.
Men jag har iaf tagit tag i det och det gör mig till en stark person :)
Bevis nog tycker jag!
Var på möte idag och det gick bra .. alltid skönt när man kan finna förtroende för myndigheter.
Nu väntar jag bara på besked från Samverkansteamet men de har ju precis kommit tillbaka från semester och det finns tydligen många som har skickat remiss dit..
Jag är inte ensam i det.
Idag satt vi även å pratade om sjukersättning, typ bli sjukpensionär..
Mitt svar blev:
I helvete heller.. Jag tänker inte bli stämplad sjuk resten av mitt liv... Jag vill iaf försöka arbeta. Funkar det inte så funkar det pga wiplashskadan och diskbråcket men jag har iaf försökt då...
Även om det känns så just idag att jag inte vill arbeta med tanke på allt som händer runt omkring men jag måste se framåt oxå, kan inte bara se i nuet.
Visst finns det unga sjukpensionärer men det finns alltid skäl till varför man blir det och det säger jag inget om för det har inte jag med att göra.
Och jag kan inte svara för nån annan eller kritisera de för det för som sagt det finns alltid skäl, bra skäl till det. Vem vet jag kanske själv blir det..

Vi pratade även om bostadsbristen i Göteborg, hur svårt det är att få lägenhet.
Och jag har ju insett det att jag kommer aldrig på fötter om jag ska bo kvar här, jag mår inte bra av detta.
Har även funderat på att flytta från stan men det är inte så lätt det heller med tanke på att jag har barn.

Nu ska jag umgås med mina barn för jag har saknat dom under mötet <3
O älskade mamma kommer på besök sen....

kram

Stressig morgon!

I morse har det verkligen vart stress.. Stora flickan började skolan och man måste åka spårvagn dit och lilla tjejen skulle till tandläkaren tio minuter innan skolstart.
När jag lämnade av stora tjejen så blev hon ledsen och ville att jag skulle stanna men jag hade ingen möjlighet till det eftersom lillan skulle till tandläkaren, (var tvungen att ta vagnen tillbaka) tur att det kom en skolvärdinna som tog hand om henne. Jag lämnade henne med kraftigt dåligt samvete ;(
Får gottgöra det sen när hon har kommit hem......
Jag förstår henne också , helt ny skola men jag såg att det fanns andra barn som hon känner där och jag vet att vissa av hennes gamla klasskamrater går där med, så helt ensam är hon inte...
Puh!!


Det gick inte så bra hos tandläkaren denna gången, hon ville inte gapa. Anledningen till att vi ska dit är för att hon ska slappna av och lära sig att det inte är så hemskt att gå dit..
Hon har tandläkarskräck till en liten del...

Själv känner jag mig inte lika ledsen idag.. Fick en kommentar på bloggen igår där det står att det tar ungefär ett år att sörja efter en separation.. det var lång tid tycker jag!
Men det är säkert värt tiden och eftersom jag fick veta detta så känner jag mig mer motiverad till att inte låta det ta så lång tid... För det har jag inte tid med.
Men å andra sidan måste man låta tiden ha sin gång!!!
För att inte återgå till sörjandet.

Lite lagom besviken på leveranstiden på mina saker som jag har beställt... Det har gått en vecka idag o fick ett meddelande i onsdags att mitt paket är på väg till mig..
Men var har det tagit vägen då??

Ha en underbar dag i solen ;)

Sammanfattning av helgen

I fredags var vi o kollade på Yohio. Personligen tyckte jag inte alls om låtarna, blev besviken.
Visst har jag hört vissa av hans låtar o de har vart hyfsade.
Men va jag blev besviken. En bra låt och det var Mellolåten Heartbreak hotel.
När vi skulle åka hem började det regna en del men det var ju väntat...
Mitt ex var ju med och kollade på Götaplatsen, för lillans skull..
Vi har kommit överens om att han ska vara här när det är hans helg eftersom hon är så mammig, hon vill inte vara utan mig alls... Och jag är inte redo att släppa henne än heller... sen är det lite andra saker som tillkommer!
Vi är bättre vänner nu än när vi var tillsammans :) Konstigt hur saker och ting fungerar egentligen. Hur allt löser sig!!!

I lördags var jag lite ledsen, jag sörjer ju fortfarande separationen. Tror att det kommer ta tid att komma över detta men det får ta den tid det behöver.
Har ju så mycket annat runt omkring så saker och ting blir ju inte lättare då men jag får ändå ser det positivt :)
Jag lever och mår bra!
Likaså mina barn :)

Hela förmiddagen har jag suttit i samtal men nu har jag fixat allt annat när det gäller min stora flicka och hon har kommit in på skolan där hon ska gå ... Hon började i sin gamla skola i torsdags, en dag gick hon där :) så hon har fått en dag extra i skolan.. haha

Idag har jag ont i nacken, inte alls kul men det tillhör ju mitt liv oxå tyvärr... 

Ha en underbar dag alla sköna läsare!!!

Jävla skit

Tjejen har bott hos mig nu jätte länge men det jag skrev på pappret är att det var från och med 1 augusti för då hade det blivit typ godkänt av hennes far...
Fick ett typ hatbrev från Skatteverket idag...
Jag vet att eftersom hon är minderårig så måste båda skriva på, vi har även gemensam vårdnad, tyvärr!
Deadline är 23/8 så innan dess får jag troligtvis inte veta om det är påskrivet eller inte...
Jag tror inte att han kommer göra det... men jag kan ha fel.. får hoppas det.. :/
Om han inte skriver på så ska skatteverket göra en utredning om hon ska bli folkbokförd här eller inte, när fan fick de den rättigheten??
Och om de beslutar sig för att göra det så är det deras datum som gäller, hallå??
Vi pratar om en flicka som har skolplikt....
Sen fick jag ett annat brev, där jag ska ut i arbetslivet, hallå jag är sjukskriven och jag väntar på att få svar från min remiss från Samverkansteamet...
När ska allt bli lugnt för mig??
Jag orkar inte mer nu... Hur mycket motgångar ska man få??
Ensamstående mamma som bearbetar allt, konsekvenserna pga sitt förflutna... (diagnos)
Hur mycket tror folk att man orkar egentligen?
Nybliven singel...

Blääää!!!
Nu ska jag bli ännu tuffare bara för det... Den som kastar skit på mig nu kan kyssa min röv...
För nu bryr jag mig inte om nåt annat förutom mig själv och mina barn... o de personer som är värda att vara delaktiga i mitt liv och det jag vill ha ut av livet!
Allt och alla andra kan dra åt helvete!!!
Ps de som jag raderar från Facebook är inte delaktiga i mitt liv mer... :)
o de som stannar har en plats hos mig...

En tanke jag fick

Jag håller ju på att bearbeta allt från det förflutna och alla konsekvenser man kan få när man har vart utsatt...
Nu är det ju så att jag har precis blivit singel, ska jag bearbeta det med ... Det tillhör ju nu mitt förflutna med ju eftersom det tog slut under tiden jag gör detta..
Skulle vi inte ha gjort det nu skulle han ju tillhöra min framtid!
Eller om vi skulle ha gjort slut efter min bearbetning så skulle det ju ändå ingå i min framtid, eller?
Men ändå ingå i mitt förflutna..
Kom o tänka på detta nu och fick helt andra tankar och känslor..
Känner mig dock lite förvirrad just nu.. det är ju inte lika lätt att skriva exakt det man får upp i hjärnan, jag hoppas bara att ni förstår vad jag menar..
För det gör ni va???



Bara en tanke jag fick....
Go natt alla

;(

Idag är jag ledsen!
Alla känslor översvämmar och jag vaknade av att jag grät i sömnen... Och det innebär att jag förtränger allt när jag är vaken och så kommer det på natten iställe...
Så idag kommer jag känna mig sjuk och trött för det gör jag alltid när jag har vart ledsen och gråtit...
Önskade att jag kunde skriva allt här men det kan jag inte, känner att jag måste lätta mitt hjärta.
Psykologtid har jag väl i veckan antar jag, minns dock inte när bara.  Måste kolla upp det.. :)
Det är inte lätt att få veta att man inte är äskad längre och nu när jag känner detta så minns jag tillbaka till min barndom, hur övergiven jag kände mig.
Och samma känslor har jag idag... skrev ju ett annat inlägg om separation och hur man relaterar till sin barndom och om man kände sig trygg eller inte, även övergiven.
Hur man då tar en separation i vuxen ålder... Allt har med sin barndom att göra, konstigt egentligen tycker jag!
Skulle jag inte fått veta allt detta så skulle jag kanske inte känna så här och relatera så mycket, vem vet?
Önskade att jag kunde spola fram tiden så att jag slapp allt detta eller vrida tillbaka klockan och göra allt annorlunda...




Varför kan man inte sluta älska någon när man vet att det inte är ömsesidigt?
Varför måste allt vara så komplicerat??
Varför kan man inte bara tänka på allt negativt med personen istället?

Nä, det får bli ännu en dag där man förtränger alla känslor och försöka hålla huvudet högt, har ju mina flickor att tänka på :)
Mina tre barn är mina tre stora kärlekar <3

Tänkte jag skull berätta

Nu när jag går hos psykolog och läkare så har jag fått veta varför jag är som jag är..
Jag har fått diagnoserna GAD = generaliserat ångestsyndrom, fobisk personlighetstörning och det innebär att jag har social fobi, panikångestattacker och nedstämdhet. (nedstämdheten har försvunnit sen jag fick veta varför jag är som jag är)
Det är inte lätt att leva med detta men nu vet jag i a f varför och jag arbetar med det. Och som sagt har jag kommit en lång bit på vägen men det är för att jag är så motiverad till att bli "frisk"
Anledningen till att jag har allt detta är för att jag levt i ett misshandlat förhållande, där personen ifråga verkligen gjorde mig illa... Kan säga som så här att jag är glad att jag lever idag... :)
Och när jag var utsatt var det från 1997 fram till 2003 så det har gått många år innan jag blev dålig.
Därför vill jag att tjejer/kvinnor läser varningssignalerna innan det är försent ...
De hittar ni här:             
http://www.varningstecken.n.nu/



Känner ni igen nåt av det så lämna personen ifråga på en gång.. Så ni inte faller offer för en sån man.
Nu vet jag att det finns även tjejer/kvinnor som är likadana, det är inte bara män så de kan oxå läsa detta :)

När jag lämnade så trodde jag aldrig att det skulle bli såna konsekvenser, hade aldrig hört talas om detta innan, trodde att allt var över när man väl hade lämnat men så är det inte, det kan ta flera år innan kroppen och psyket reagerar.
Frågade ju läkaren igår och hon sa att vissa får konsekvenser medan andra inte får det...
Det är kroppens sätt att reagera på nåt som inte har vart normalt och så började hon förklara om folk som har vart med om krig eller annat övergrepp...
De flesta som har vart utsatta får konsekvenser och jag önskade att jag inte var en av dom.
För det har förstört så mycket i mitt liv.
Nu är det bara positivt tänkande som gäller och det har funkat hittills.
Saker och ting tar tid men när jag väl har hittat motivationen mm så vill jag att allt ska ske på en gång..
Det funkar inte så men jag vet att det kommer bli bra, bättre än innan.

Nu blir det tvättstugan .. hej svejs :)

Finally friday

Igår var man ju hos läkaren och blev sjukskriven två månader till...
Eftersom jag har vart borta från arbetslivet sen 2009 så har läkaren och psykologen skickat en remiss till Samverkansteamet och de är tillbaka v 35.
Det är nu bara att hålla tummarna på att jag får komma med, det skulle inte finnas nåt bättre än att få komma ut i arbetslivet igen :)
Det är rehabilitering och det är många som samarbetar, psykolog, läkare, arbetsförmedlingen, försäkringskassan m. fl.
Frågade läkaren igår varför jag har blivit som jag har blivit och det beror på att jag inte har bearbetat allt sen jag lämnade honom och det gjorde jag 2001 men helt 2003.
Och kroppen har försvarat sig mot allt och nu när jag inte lever så längre så kommer allt upp på ytan.
Tänk att det ska behöva gå så många år innan kroppen och psyket reagerar på sitt dåvarande levnadssätt...
Jaja som sagt , jag har kommit en lång bit på vägen och jag är mer motiverad än nånsin :)

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och äta klart för jag och lillan ska ut en sväng strax :)

Ha en underbar dag alla sköna läsare

Onsdag

Då har halva veckan gått.... Idag ska jag lämna stora hjärtat hos farmor för de ska träffas ett par dagar, saknaden efter henne börjar krypa på mig sakta men säkert...
Har ju vart med henne hela sommaren, sen midsommar, bara ett par enstaka dagar som hon har vart borta...
Imorgon blir det läkarbesök för att förlänga min sjukskrivning... Det är inte kul alls...
Men det är ju ett måste...
Wiplash skada, diskbråck och allt annat som händer i mitt liv underlättar ju inte läkningstiden precis.
Och all denna jävla stress!

Nu blir det att städa undan det sista för att sen göra i ordning för stora <3

 kram

Tisdag då´ra

Fortfarande översvämning av tankar och känslor men det börjar kännas lite lättare :)
Man säger ju att tiden läker alla sår men denna gången kommer det att ta lång tid eftersom jag älskar han så mycket än...
När jag träffade honom kände jag på en gång att han var den Rätta, tiden stannade när jag var med honom och hade fjärilar i magen och så har jag aldrig känt innan <3
Så kunde jag även känna när det var som jobbigast mellan oss.. Bara att titta på honom och fick alla dessa underbara pirriga känslor...
Och så kan jag känna än idag när jag tittar på honom fastän det är över mellan oss...
Det är väl det som är det jobbigaste med hela situationen, att alla känslor finns kvar!
Visst fanns det perioder då jag funderade på om jag verkligen älskade honom men insåg att det gör jag men att det var tvungen att bli en förändring...
Allt kändes mycket bättre när det var en paus för då visste jag att vi kunde lösa det men nu när det är över så finns det inget oss mer och det gör ont...
Men livet är inte rättvist...
Frågar mig själv än om jag verkligen kommer överleva detta??
På nåt sätt är jag glad att det hände nu än senare, kanske skulle bli jobbigare då??
Och nu arbetar jag så mycket med mig själv och jag har kommit en lång bit på vägen sen februari
Lika bra att ta tjuren vid hornen och fortsätta arbeta med mig själv och bearbeta det jobbiga så när jag är "klar" så blir det till det bästa, eller????
Ingen lugn och ro här inte ;)

Kram kram

http://www.youtube.com/watch?v=LBAdv8mZ7cg

Jag älskar verkligen musik och nu när det är som det är så lyssnar jag på lite deprimerande musik men av nån konstig anledning brukar det kännas bättre ;)

Måndag då!!

Vilken dag det var igår... Hade häcken full...
Eftersom min stora flicka har flyttat hem så var jag tvungen att fixa så att hon fick ett eget rum så nu har flickorna var sitt rum tills jag får en lägenhet.
Var inne på Boplats förra veckan och pratade med de och de sa att man måste vara registrerad där i minst tre år innan man får erbjudande på lägenhet. Har även pratat med olika bostadsbolag och de säger samma sak, måste vara registrerad där och att de bara går i turordning.
Vi har löst boendet tills vidare iaf :)
Mitt ex har jag hjälp mig jätte mycket med lägenheten och lite annat smått och gott.. Är glad att vi är vänner iaf oavsett hur jobbigt det är ;( 

Det är mycket sorg i mitt liv nu.. Trodde inte att det skulle göra så ont som det gör för har ju haft det på känn och har ju pratat om det så länge men vad brukar man säga??
"man vet inte vad man har, vem man har tills man förlorar det/den"
Och det stämmer till 100 procent.
Även psykologen sa att jag måste sörja men jag har inte haft tid innan utan allt kommer nu.
Min lilla flicka säger till mig "mamma va inte ledsen, det går över"
Hon är så gosig <3
Och då säger jag till henne "ibland måste man vara ledsen för att man ska må bättre"
Jag funkar så iaf...
Det jag saknar mest med hela situationen är att känna mig älskad och saknad. Saknar den där tryggheten på kvällen när man ska sova.
Sen vi började åka bort och jag har sovit ensam i sängen så har jag sovit jätte dåligt, har vaknat varannan till varje timma... Sömnproblem kallas det.

"Hur just du upplever en separation beror på vad du har för erfarenheter med dig. Om du som liten kände dig älskad och trygg, eller hjälplös och övergiven, spelar en avgörande roll.

Förenklat kan man säga att du, om du kände dig trygg och älskad, har en grundläggande känsla av tillit med dig. Du kan fortfarande känna sorg i en separation, men du har en tillit till att saker och ting ordnar sig.

Om du kände dig otrygg och övergiven som liten drog du förmodligen slutsatsen (som barn gör) att felet låg hos dig. Då spelar det ingen roll att du är vuxen och intellektuellt vet bättre – du känner dig förmodligen övergiven. Och misslyckad och dålig… Du har kommit i kontakt med känslor som du har burit sedan du var barn, men upplever dem nu som om det var något nytt. 

De flesta inser inte att separationen har fört dem i kontakt med gamla begravda känslor som färgar upplevelsen av den aktuella separationen (ungefär som färgampuller ibland används som stöldskydd och färgar sedlarna om någon försöker stjäla dem).

Om separationen drar upp oläkta sår i ljuset kan det vara svårare att komma vidare. Men vi utvecklas hela livet. En del har lyckats att läka såren i efterhand, exempelvis genom psykoterapi eller goda nära relationer senare i livet. Då behöver inte gamla känslor återkomma i en separation.

Separationen kan också vara en ny möjlighet att i efterhand läka gamla sår. En inkapslad varböld behöver tömmas på var för att kunna läka, det är på samma sätt med inkapslade känslor. De behöver lösas upp (inte täckas över) för att du ska kunna lämna detta bakom dig och gå vidare.

Om du täcker över det du känner, kanske genom att inte tillåta dig att känna utan låtsas att du mår bättre än du gör, då bär du det vidare tills nästa gång känslan återkommer i en liknande situation. "

(text från Psykologiguiden)
Det stämmer faktiskt ... 

Jag har mycket sorg från min barndom men det är inget jag tänker skriva om här för det tillhör mitt förflutna men det kan vara en anledning till att jag tar detta så hårt för jag har aldrig gjort det innan.
Har haft tre långa förhållanden, detta var det tredje och de två första led jag inte alls.
Konstigt hur man funkar egentligen....

Har även ringt till skolan idag för min stora flicka, de skickar anmälan men rektorn trodde inte att det fanns plats men å andra sidan är det första dagen sen semestern så vi får väl se... kan ju finnas barn som har flyttat så vi får väl hålla tummarna. Annars kommer hon till en annan skola där många av hennes kompisar oxå går så skolgång kommer inte vara några problem :)
Nu väntar jag på papper från adressändringen trodde de skulle komma förra veckan men icke sa nicke..

Om man skulle kicka igång dagen så att man inte tänker och känner för mycket...

Kram kram 
 

Jobbigt

Idag är en sån där dag då sorgen kommer över mig ;(
Men när man går igenom en separation så måste man få sörja oxå men jag gillar det inte alls. Vill inte visa mig svag.
Det gör fruktansvärt ont idag för allt har kommit in i min lilla hjärna. Har insett att det verkligen är slut och det är både jobbigt och smärtsamt!
Saknar tryggheten på kvällen, saknar att få höra att man är älskad.
Även om jag har mina barn så känner jag mig fruktansvärd ensam....
Men det är väl bara att fortsätta hålla huvudet högt och göra det bästa av det hela... eller hur??

Det finns en glad nyhet iaf trots all sorg.. Min stora flicka har beslutat sig för att flytta hem :)
Nu är det bara allt pappers arbete som en återstår och det kommer ju inte bli världens lättaste ..
Det var helt okej för hennes far att flytta hit men resterande kommer inte funka så lätt, tyvärr!
Jaja det löser sig det med hoppas jag :)
Med alla problem finns det oftast lösningar ...

Nä nu blir det brunch.. har direkt matlust men äta bör man annars dör man !!!