Tisdag morgon

Det märks att jag har kommit ner mer i varv, känner mig inte alls lika stressad OM det inte är nåt jag ska göra.. Då går jag på helvarv....
Och jag måste verkligen träna på mitt tålamod.. har jag bestämt mig för nåt så vill jag att det ska ske på en gång och det funkar ju inte så... :)
Skulle hämta ett vitrinskåp o måla om det men det blev inte av för han var för trött och jag blev jätte irriterad, för det här var nåt som jag ville... det vet han nog inte om.. :)
Som sagt, mitt tålamod är inte det bästa :)
I torsdags var jag på VC o träffade Samverkansteamet, tänkte först avboka eftersom jag hade sån ångest men blev nyfiken på vad de hade att säga så jag tog mig dit i alla fall...
Vi pratade om mitt liv och hur jag mår, även de som jag aldrig hade träffat innan såg på mig hur jag glittrar i ögonen och hörde på mig hur motiverad jag är för att få ett ännu bättre liv..
Vi bestämde att när lillan har kommit in på dagis och inskolningen är klar så ska jag komma ut i arbetslivet igen efter 5 år... Jag har ju fortfarande min diagnos kvar och har än idag svår ångest plus wiplashskadan som gör att jag inte kan arbeta heltid.
Dom sa det i torsdags oxå att det inte finns en chans just nu eller de närmaste månaderna att jag kan jobba heltid eftersom jag fortfarande har så mycket runt omkring.
Gillar inte alls när folk säger till mig att jag inte klarar vissa saker, det gör mig ännu mer motiverad till att bevisa motsatsen.
Men det får ta den tid det tar.. Nu när man ska börja arbeta igen så är det helt på mina villkor och det känns bra... Jag bestämmer tider, hur många dagar i veckan jag vill arbeta..
De sa även till mig att jag borde sätta igång med träningen, det är oxå en sak som jag ska börja med när lillan går på dagis, då ska jag börja träna på gym :) för att träna min nacke och rygg.
De tyckte att fram till dess skulle jag börja på mitt löpband :) det var praktiskt taget en order eftersom min mentala och psykiska hälsa skulle bli mycket bättre...

Idag mår jag bra, trodde inte att det skulle va så lätt att bli av med mitt beroende när det gäller mitt .. Jag var fruktansvärt beroende av honom och vad han tyckte, tänkte, ville, försökte anpassa hela mitt liv efter honom. Försökte tom bli den han ville att jag skulle bli bara för att han skulle älska mig men jag lyckades inte ...
När jag ser tillbaka på det livet så var det inte bra... När jag var på mitt första möte i torsdags morse (hade träffat den ena tidigare, några år innan pga de stora barnen) så fick jag höra att även de hade sina aningar om att jag inte mådde bra i relationen.. Det har vart ganska uppenbart i flera år och det är många som har reagerat, tyvärr...
Men hon sa att jag verkligen lyser och glittrar i ögonen jämfört med åren tidigare :)
Nu är det bra, vi har kommit överens om umgänge och vi är vänner. <3

Jag får väl ställa mig på bandet så länge jag orkar, minst 20 min :) för att öka tiden efter hand...
Det var änna längesen jag tränade.. suck...

Ha en underbar dag....

Måndag

Funderar lite på det här med bekanta och vänner!

De närmaste vännerna vet ju vad jag har gått igenom, hur tufft jag har haft det, att jag har haft många motgångar, hur det har påverkat mig psykiskt.
Jag har tagit mig ur den mörka tunneln där jag aldrig såg ljuset men fortsatte o kämpa för mig och mina barn, även om allt kändes hopplöst.
Nu när man börjar må bra och känna lycka varje dag när man vaknar upp verkar det som att de inte kan dela min lycka.
Det tycker jag är tråkigt. Jag menar det är klart att man förändras, man har ju inte samma dåliga självförtroende och självkänsla längre, man håller inte bara med för att det inte ska bli konflikt.
Ska de stöta bort mig då? Säga att jag inte är samma person längre?
Va har de för rätt att säga så?
Jag kan säga som så här.. de sk vänner som inte delar min lycka och min förändring har ingenting att göra i mitt liv, de är inte nåra riktiga vänner..
Ledsen att behöva säga så men det är fakta, tänker inte tänka på deras bästa när det faktiskt nu handlar om mig och mina barn och ingen annan..

Släpper jag in nån i mitt liv så är det för att jag behöver andra bekanta, det innebär inte att jag glömmer bort de som en gång stod mig nära.
Och om jag släpper in nån som får mig att tänka annorlunda på nåt än innan är det bara för att jag bygger upp en mur.
Just nu finns det en... som stöttar mig och får mig att må bra i mig själv..
Nä vi har ingen relation och det kommer vi aldrig ha heller, jag har inte tid med det. För jag arbetar just nu mycket med mig själv och mina barn..
Det är många samtal, känslor mm som måste bearbetas innan man inleder en relation.

Nu blir det att städa lägenheten för vi väntar besök kl 15

Ha en underbar dag i kylan :)

Oj oj oj

Uppdatering!

Det har hänt så mycket sen senaste uppdateringen.. Allt har ju inte vart positivt men börjar vända.
Fast jag fick ju bakslag igår tyvärr.. ;( men det var bara att gråta en skvätt och sen resa sig igen med huvudet högt :)

Det blev så illa i mitt liv att jag o flickorna hamnade på ett boende. Där jag sakta men säkert hittade tillbaka till mig själv o fick den hjälp jag behövde för att inse att det inte är mitt fel, jag kan inte ta ansvar för någon annans handlingar o ord.
Har fortfarande väldigt mycket att arbeta med men huvudsaken är att ingen kan ta mina positiva tankar ifrån mig längre.
Jag och flickorna har flyttat till en lägenhet o vi storm trivs :)
Relationen är helt över, har vart det ett bra tag nu och jag mår bra av det, jag sörjer inte.
Sakta men säkert kommer jag in i ett socialt liv, igen efter 6 år...
Jag kommer ha väldigt svårt att lita på folk och jag släpper inte in vem som helst, igen.
Träffade ju en snubbe, helt jävla underbar var han.. han gav mig jätte många komplimanger och han fick mig att känna mig speciell.. det har inte jag känt mig på flera år.. allt detta han sa kommer jag leva på länge, han fick mig även att känna att jag var värd en massa...
Vi pratar inte längre med varandra men det skiter jag i .. han fick mig att känna saker som gör att det blir lättare för mig att ändra inställning till mig själv o bilden av mig själv :)
Tack C <3

Jag har bestämt mig för att ta tag i mitt liv ännu mer, har gjort vad jag har vart tvungen till o nu ska jag även göra det för min skull...
Ska börja med träningen igen.. finally :) så nu blir det träning och nyttig mat...
Tror det skulle göra mig gott att träna, för det mentala och det psykiska eller vad  tror ni??
Ska bygga upp mitt självförtroende o självkänsla till max.. alla negativa tankar ska bort...
Nu blir det att investera i lite nya träningskläder.. o på torsdag ska jag till vårdcentralen o då kommer jag ta upp det där med att träna på gym.. eftersom jag är wiplashskadad o har min diagnos så får jag bra pris..
Träning för nacken o kropp plus att man lär känna nya folk :)
Just det , ska ju även till samverkansteamet.. nu händer det grejer i mitt liv..

Ha en underbar kväll :)

Hej då för stunden

Inte för att jag bloggar så mycket nu för tiden men jag lägger den på hyllan ett tag, jag orkar inte mer.
Söker inte sympati, vill inte att nån ska tycka synd om mig.. så här kan verkligheten se ut för vissa!
Allas liv är inte en dans på rosor!

Denna helgen har hänt så mycket negativa saker och onda och hårda ord har spottats ut.
Så usel som människa och mamma har jag aldrig känt mig som jag gör nu.
Har fått höra att jag är hjärndöd, totalt fucked up, mus till mamma och att jag inte ens är värd att prata med.
Har fått höra att det finns folk som snackar skit om mig, jag blev påhoppad av en som jag trodde var min vän... Även den personen anklagar mig för att det är mitt fel att det är som det är idag.
Under flera års tid har jag fått höra att jag är det ena efter det andra och att allt är mitt fel.
Jag har fått ta konsekvenser för vad andra har sagt och gjort ... fått stå till svars. Fått ta skuld för allt negativt även om jag inte har haft med saken att göra.

I många år har jag undrat varför ingen tycker om mig?
Varför alla alltid har nåt ont att säga om mig?
Är jag verkligen en sån usel person?
Det gick tom så långt att jag försökte bli den som min dåvarande sambo ville att jag skulle bli eftersom jag inte dög åt honom. Jag verkligen försökte men lyckades inte för han blev aldrig nöjd.
Och varje gång man frågade honom varför så fick han svaret... jag väntar o hoppas fortfarande.
Jag vet att jag har fel och brister, vem har inte det? Men inte fan förtjänar jag att få ta all jävla skit från alla! Känner mig som det svarta fåret..
Känner mig ganska förvirrad och sårad!
och väldigt ensam ...
Det var inte längesen jag kände att jag inte förtjänade att leva längre, att tom mina barn skulle få det bättre utan mig.
Jag gjorde inget dumt, för jag skulle aldrig kunna svika mina barn på det viset, skulle/kommer aldrig avsluta mitt liv utan jag kommer vänta tills Gud säger att det är min tur att gå! 

Allt känns hopplöst, känns som att alla är emot mig.
Hur ska jag ta mig ur detta?? Kommer jag bli lycklig igen?
kommer jag få må bra någongång??




Med detta säger jag Hej då!!

Fredag igen

Nu har jag inte uppdaterat på ett tag så jag tycker det är dags nu :)
Det har hänt mycket sen sist och det bästa av allt är att jag och flickorna ska flytta!!
Det sker i slutet av oktober men var säger jag inte, bara de som ska/får veta vet om det ....
Så nu spanar jag in lite nya möbler som måste inhandlas och det älskar jag. Tycker det ska bli jätte kul att köpa nya saker och inreda lägenheten, det kommer bli så snyggt och stilrent.
Gillar inte när det är för många saker, varken på golvet eller på väggarna.

Visst finns det vissa saker som har vart/är jobbiga just nu .... men det tänker jag inte gå in på just nu!

Igår kom min älskade mamma på besök och sov över för jag hade psykolog tid idag :)
Det märks att det börjar gå mot sitt slut hos honom eftersom det inte finns så mycket att prata om längre.. Kanske blir annorlunda när jag har flyttat för det är väl då allt kommer ...
Alla känslor och alla tankar..
Jag har inte många tider kvar nu men fick höra idag att när den sista tiden är kommen så blir det inte bara ett tvärt slut utan jag kommer få tider men inte lika ofta :)
Det känns tryggt eftersom man aldrig vet vad som händer.
Just det.. Mamma sov ju över för att passa lillan, vi kunde inte prata igår eftersom ..... var här och när hon och jag gick till affären så kände jag att jag inte ville gå hem för jag har inte pratat med henne på över två veckor :(
Och idag gick vi ner till Vc och så fick jag henne att följa med hem, vi pratade och pratade. Men sen var hon tvungen att åka hem, suck!
Det kändes skönt att prata utan att behöva bli störd eller behöva tänka på vad man sa utan att någon skulle bli sur och arg för att man säger vissa saker.
Jag tror på yttrandesfrihet men det är inget som har funnits i mitt liv de senaste åren ;(

Nu blir det soffhäng :)

Tack för mig ha en bra kväll kram

Redan Torsdag

Och jag är fortfarande jätte sjuk :( fast febern är borta...
Jag verkligen hatar att vara förkyld, speciellt när det slår lock för öronen, jag blir så yrslig då ...
Och nu har jag blivit illamående oxå, usch för att vara sjuk....
Lider verkligen med de som är mycket sjukare än mig, som verkligen kämpar för att bli friska men som ändå kanske förlorar kampen.
Jag borde inte klaga men ibland måste man få göra det... Och jag klagar även för de som verkligen verkligen är sjuka..

http://www.expressen.se/gt/de-manifesterar-mot-valdet-det-ar-akut/

Fy fan säger jag bara... att det aldrig tar slut... :(

Måndag igen då

Va händer med tiden egentligen? Tycker att veckorna går jätte fort nu för tiden..
Har ju haft sjuka barn, förra veckan. De är iofs fortfarande förkylda och jag kände oxå att jag höll på att få nåt. Ser man på, vaknade inatt av att jag hade ont i halsen.
Där dök förkylningen på mig med och jag som inte brukar bli sjuk ;(
Det har tagit tid för den att bryta ut denna gången. Min kropp funkar ju som så , att antingen blir jag sjuk eller så ligger det latent hos mig och sen blir jag frisk men inte denna gången. Lika bra att få ut skiten så man blir frisk igen.
Men skulle inte ha tagit nässprayen innan jag gick till mötet känner jag nu.

Jo just det.. Mötet!
Snart så , ett möte till och ett besked är det klappat o klart. Kanske inte riktigt så jag ville att det skulle sluta men för att saker och ting ska få en förändring så gör man vad man kan och måste, eller hur??
Det kändes bra i alla fall. Och det är skönt att veta att man inte är ensam i allt detta.
Nu får ni hålla tummarna för mig :)

Nu blir det soffhäng för jag känner mig jätte sjuk :(