Onsdag o....

För jävlig natt, har inte sovit många timmar...
Många tankar och funderingar kring livet och hur vissa föräldrar funkar, tänker de bara på sig själva eller??

Tycker sååå synd om min stora flicka... Nu har hon blivit satt i en sån situation där hon måste välja.
Mellan mig och hennes far...
Vart hon ska bo!!!!!
Hur kan man göra så mot sitt barn? Hon har ju precis flyttat hem till mig igen.
Även berättat för henne hur bra de kommer ha det, att hon kommer få det bättre där än här bla bla bla.
Han vet inte ett skit om hur vi har det här... han bor inte här....
Men det handlar inte om det utan det handlar ENBART om honom, han skiter i henne.
Han behöver henne.
Jag vet hur detta kommer sluta.. han ger sig inte förrän hon flyttar dit och då skulle det inte förvåna mig att han håller barnen borta från mig, igen..
För det är sån han är.. han ser det som en tävling mellan mig och honom, vem som är bäst förälder..
Och när han känner att han är på väg att förlora så håller han barnen borta för att han ska vara bäst förälder men han fattar inte att barnen tar skada av hans skitsnack..
Sist jag inte träffade barnen på flera månader, de hade blockerat mig på facebook, han hade bytt deras nummer mm .. Jag fick ringa till skolan för att få info om barnen och då fick jag veta vad han hade sagt... att jag INTE VILLE träffa de eller älskade de.....
Ska det bli en upprepning nu igen??
Mitt psyke pallar inte mer nu... denna ångest som är på väg tillbaka, denna psykiska stress...
Och även höra hur ont i magen hon har, varenda dag....
Hon mår inte bra, varken psykiskt eller fysiskt och jag kämpar med det...
Allt jag vill är att hon ska må bra.. men så länge det är så här så kommer hon inte göra det, det gör ont i mig som mamma att kämpa så för henne o se henne må så dåligt, så sätter han henne i en sån situation ;(
Jag har tom sett till så att hon och jag får egentid en kväll varje vecka för att vi ska få bra kontakt och hon ska må bra ..... för hon behöver mig mer än nånsin...
Mitt hjärta gråter floder....
Jag har gett upp det där med ett bra liv... jag får ha ett bra och lugnt liv ett par månader sen startar allt igen... får kniven i ryggen och jag rasar....


Jag står fan inte ut längre.... jag hoppar snart framför ett tåg.....
Hur ska jag kunna få ett bra, lugnt och harmoniskt liv tillsammans med mina barn när jag hela tiden måste kämpa??
Hur ska jag kunna må bra, bli av med den psykiska stressen och ångesten när jag  måste leva i ovisshet hela tiden?

Jag säger som så här... blir det för mycket tjat och lögner och hon beslutar sig för att flytta så flyttar jag oxå från stan och skiter ta mig fan i allt som rör denna jävla pissiga stad...
För myndigheterna kan fan dra åt helvete... finnas där för barn.. yeah right...

Ps det är en fin stad men resten är fan inte bra