Sanningens ord!!

Nu har jag fått nog, all denna jävla kritik och negativitet ...
Jag är inte sämre bara för att jag tycker annorlunda eller gör annorlunda!
Vi bor i ett land där vi kvinnor har yttrandesfrihet och tillgång till egna åsikter!
Jag har rätt till att tycka o tänka vad jag vill ...
Utan att man ska bli utsatt för kritik eller silent treatment.
Det sistnämda är det värsta jag vet!!
För det är så provocerande...
Allt jag gör ifrågasätts eller kritiseras.
Jag är en egen individ, jag kommer aldrig förändras för varken din eller någon annans skull..
Jag fattar mina egna beslut, visar det sig att det kanske inte va det bästa även om det kändes så just då så är det fortfarande mitt beslut, inte ditt.
Inte konstigt att jag är ledsen, arg och känner mig värdelös varje dag, det finns ju inget jag gör rätt!
Om jag vill berätta vad jag känner eller hur jag uppfattar saker o ting så har jag rätt till att uttrycka mig utan att få höra en massa negativa saker! Eller få skuld för allt!
Jag vet att jag har mina negativa sidor, mina fel och brister (jag är enbart mänsklig) men jag försöker arbeta med dom o få bort dom men när man bara får kritik för minsta lilla är det fan inte lätt!
Det har ju gått så långt nu att jag tror på att det inte finns nåt som är bra med mig.
Jag försöker tänka positivt, försöker bygga upp mitt självförtoende och självkänsla men det rycks bort lika fort igen!
Jag försöker visa att jag också har bra sidor, att jag också är en bra människa men det syns tydligen inte!
Jag gör saker för att få höra att jag är omtyckt och respekterad och jag frågar finns om det nåt positivt med mig så får jag bara höra "jag vet inte, kan inte tänka på det nu"
... bekräftelse är viktig för mig för jag vill inte att höra att jag gör/säger fel saker!
Vill inte va ovän, jag orkar inte, jag mår bara ännu sämre :'(
Kontrollbehovet ska vi inte ens nämna!!
När folk ger mig beröm eller komplimang tror jag inte på dom utan jag tror de ljuger, att de bara säger så för att vara "tyckasyndomhenne" snäll!!

Som sagt jag vet hur jag har varit men jag vet varför nu.
Jag förstår varför jag har gjort som jag har gjort och sagt o det rättfärdigar inget men jag har bett om ursäkt.
Det är inte lätt för mig att aldrig få göra mig hörd, det som är så viktigt för mig att prata.
Det går så långt att kroppen exploderar till slut, jag måste ju hålla inne på allt och i praktiken funkar det inte så, man måste prata.
Jag har fått mina sammanbrott men jag anser att jag har haft skäl till det.

Hela mitt liv har rasat, har ingen trygghet i tillvaron, ingen tillit till folk, känner mig allmänt kass i alla ämnen.
Jag vet att detta kommer ta tid att förändra o bygga upp mitt liv igen och jag hoppas verkligen att jag inte tappar kämparglöden mer men just nu känns det hopplöst!
Har ju så mycket annat att arbeta med, ångesten o diagnosen.. och nu detta!
Skam den som ger sig!